Har ni känt känslan av att livet bara rullar på, att vara fast i ekorrhjulet? Man gör samma saker varje dag, går till samma jobb, lyssnar på samma radiokanal, hämtar barn från skola/förskola, äter sin vanliga mat osv?
Känslan av att inte ha något inflytande på sitt liv, man bara kör på. Att på något sätt ha accepterat att det är som det är.

Jag upplevde den under många år, jag körde på i högt tempo, födde många barn på mycket kort tid, levde i en dålig relation med många problem innanför husets fyra väggar och glömde helt bort mig själv.
Det ledde till att min kropp började säga ifrån med huvudvärk, sömnsvårigheter och nedstämdhet. Gick till läkaren som skrev ut lugnande läkemedel och något antidepressivt. Lyckades ta mig tillbaka till arbetslivet efter något halvår igen och arbetade dagtid vilket underlättade. 
Men problemen hemma fortsatte och accelererade till det sämre.

Slutade i att jag tappade meningen med livet totalt. Min kropp gav upp. Jag grät och grät, sedan sov jag och fortsatte så under lång tid. Jag upplevde att det inte fanns någon kraft, ingen ork, ingen lust, ingen mening med något. Känslan av att inte känna någon mening tog över hela mitt sinne. Jag upplevde flera gånger att nu får det vara slut jag försvinner för gott ångesten var så stark, den hade ett järngrepp om mig.
Efter att faktiskt varit nära och fullfölja mina tankar och impulser så  bad jag tillslut vården om hjälp (för andra gången, första gången sa de nej till inläggning) och blev inlagd på en avdelning specifikt för vårdpersonal som led av utmattning.

Blev några veckor på avdelningen då jag sov och bara fick vara. Led av fruktansvärda skuldkänslor gentemot mina barn och dåvarande make. Men jag var tvungen att ge min kropp och sinne tid att återhämta sig något.

Så blev det bra när jag kom hem? Nej tyvärr, ingenting hade ju förändrats på hemmaplan. Det destruktiva i vår familj och min och exmakens relation fortsatte i flera år till. Jag upplevde att det var så här det var och skulle vara. Det destruktiva hade normaliserats till en vardag, utåtagerande beteenden, skrik från många inom familjen var vardag. Kontakter med familjebehandlare, skola, socialtjänst, öppenvård, polis blev vardagsmat.
Det kändes som allt jag gjorde var fel, hur jag var mot min exmake, varför visade jag inte honom närhet/lust, hur jag var med mina barn, att jag inte hade någon ork, att jag inte kunde hjälpa mina barn eller man eller mig själv, skammen var enorm.
Vår familj blev tvungen att dela upp sig på olika sätt på grund av saker som hände. Ett barn behövde bo någonstans vilket var oroligt tufft.

MEN när jag och två av mina barn (ibland bodde exmaken där med dem) fick bo i en egen lägenhet för att ge dem en trygg miljö då hände något i mig. Min syster peppade och gav mig insikt. "Du klarar det här Helena, du KAN leva själv, du KAN leva ett annat liv." Under så många år hade jag svarat henne tidigare att "nej det kan jag inte, det går inte, jag kan inte bryta upp, jag klarar mig inte själv".

Den våren i lägenheten satte igång nya processer i mig.  Jag kände sådan tacksamhet över att få  få vara i en lugn miljö utan skrik, utan att ständigt vara förberedd på att bli utsatt för våld, kränkande kommentarer eller att behöva skanna av miljön så att den var fri från föremål som skulle kunna kastas eller användas till något negativt. Jag kände att jag KAN, jag VILL och jag SKA bryta upp. Det finns inget annat alternativ om jag vill leva livet.
Så den sommaren så tog jag steget mot att vända mitt liv i en annan riktning. 
Jag påbörjade resan att försöka hitta tillbaka till vem är jag, vad gillar jag att göra, vad hade jag för intressen
i mina tonår som jag mådde bra av, hur ville JAG leva?
Senare under processen har jag fått reflekterat över frågor som vad är riktig kärlek? Hur ser en sund relation ut? Vilket beteende är ok att man har mot varandra i en relation både mellan partners men också gentemot sina barn?

Och vet ni, jag har börjat hitta svar på de frågorna. Jag har fått ny erfarenhet av sund och respektfull kärlek och relation. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva det.
Jag har fått uppleva det positiva i när ens barn mår bättre, lärt mig uppskatta stunder som en härlig måltid tillsammans på kvällen. Jag har hittat tillbaka till mina gamla intressen men också nya knasiga som kallbaden och att äta massor av animalisk mat : ) 

Det jag vill säga med det här inlägget är att det går att resa sig. Det GÅR att hitta nya vägar och riktningar i livet, även om du är långt ner på botten. Och det går att hitta nya sätt att leva på även om du inte hamnat hela vägen längst ner i mörkret utan kanske känner andra viskningar från kroppen och själen att något är fel.
Du kanske inte alls vill jobba på bank tex. du kanske vill bli florist eller musiker?
Du kanske inte mår bra av att leva i den relationen du lever i nu?

Att våga ställa sig de jobbiga frågorna kommer ta oss framåt. 
För det går att finna kärlek, välmående och respekt.

​Kram Helena

Sista veckan har jag reflekterat mycket kring kroppsbild och ideal. När jag är inne på sociala medier och scrollar genom olika hälsokonton så slås jag av många bilder med före och efter foton på framförallt kvinnor. Ofta är den första bilden på en nedstämd överviktig/kraftig person och på bilden efter syns en kvinna leendes med helt platt mage gärna med musklerna synliga och en lean kroppsbild. 
Många av dessa har sedan skolat om sig till att försöka hjälpa andra med viktnedgång vilket är fint på många sätt. Det står ofta också att du kan äta något sött på helgen och kosten de pratar om innehåller ofta inflammatoriska livsmedel och går ofta ut på ett reducerat kaloriintag.
Men vad gör dessa bilder med vår egen kroppsbild. Är det platt mage och viktnedgång som är det viktigaste?

Det kan bli en prestationshets kring det som inte är sund. För att det ska kunna bli hållbart och något som varar tror jag man behöver hitta en bra livsstil för hela människan som jag tidigare skrivit om.
När det blir en prestation så byggs förväntningarna upp inom en själv och lyckas man inte då är det lätt att en känsla av misslyckande uppstår. 

Jag kom på mig själv att stå framför spegeln häromdagen efter att ha varit inne på ett stort hälsokonto med många före och efter bilder. Det jag kände var hopplöshet över hur min kropp såg ut, varför min mage inte var platt, varför jag fortfarande 9 år efter att ha fött barn hade lite överskottshud på magen. Jag kände att det spelar ingen roll hur bra jag äter och tränar jag blir ändå inte smalare.

 Jag tror att jag inte är ensam om dessa känslor men de känslorna går att styras om med tankens kraft.
Att hitta ett annat mindset. 
Jag äter inte animaliska livssmedel för att gå ner i vikt. Jag äter det för att jag mår bättre av det. Jag har mina former, höfter, rumpa, en mage som har burit 4 underbara barn. Tankar som att min kropp är fantastisk, stark, vacker och strålande måste få ta plats. Även om man har en övervikt och faktiskt behöver gå ner i vikt för sin hälsas skull tror jag dessa tankar är minst lika viktiga.

Det gäller att hitta sin egen väg till hälsa. En livsstil som man kan må bra av.
Jag använder mig av kylan just nu i form av kallduschar och ibland kallbad för det hjälper min ibland själsliga oro. Jag mediterar då och då för att hitta ett inre lugn. Jag försöker hitta nya vägar inom yrkeslivet som kan leda till att jobba med det jag verkligen vill.
Ibland får ett område ta mer fokus en stund men utan press eller prestation.

Att hitta en riktning framåt och samtidigt våga vara här och nu och känna in. 

Så till alla ni därute som kämpar med dåligt kroppsbild övervikt eller ej använt tankens kraft för att styra om känslorna. Försök hitta en balans både genom att göra det du verkligen vill genom målsättning men samtidigt komma ihåg att boosta dig längs vägen med positiva tankar som kan hjälpa dig.

Vi är amazing!

Kram Helena

Jag stöter ofta på människor som fastnat i destruktiva mönster. Som fastnat i någon form av ekorrhjul. Känslor som uppgivenhet, hopplöshet, nedstämdhet etc är vanligt.

Det jag ofta hör är att ” det är så här det är” ” jag kan inte göra något åt det” eller ” jag får acceptera att jag väger så här mycket” osv. En känsla av maktlöshet möter jag ofta.

Men det går att göra saker, det går att påverka. Du kan förändra din livssituation, din hälsa, din vikt, din sömn, ditt psykiska mående och i vissa fall minska symtom från tillstånd som är kroniska oavsett om andra människor sagt att du inte kan göra något.

Du kan! Men du behöver jobba med olika delar. Att bara pressa sig med att motionera och inte ändra kosten tex blir oftast inte hållbart.
Eller att bara ändra kosten men fortsätta leva i en osund relation blir inte heller bra.

Alla delar behöver vara med.

Maten, sömnen, rörelse, själen.

Det finns ingen quickfix men du kan alltid påverka och förändra.
Den makten har du! Ta små steg som leder dig bort från ohälsa.

Kram🙏❤️
Helena

Häng på i vår 60- dagars utmaning!! Tillsammans kan vi peppa varandra. Vi lägger ut bilder på instagram för inspiration, häng på!! No excuses only benifits 🤗#carnivoreutmaning