Att bryta upp

Har ni känt känslan av att livet bara rullar på, att vara fast i ekorrhjulet? Man gör samma saker varje dag, går till samma jobb, lyssnar på samma radiokanal, hämtar barn från skola/förskola, äter sin vanliga mat osv?
Känslan av att inte ha något inflytande på sitt liv, man bara kör på. Att på något sätt ha accepterat att det är som det är.

Jag upplevde den under många år, jag körde på i högt tempo, födde många barn på mycket kort tid, levde i en dålig relation med många problem innanför husets fyra väggar och glömde helt bort mig själv.
Det ledde till att min kropp började säga ifrån med huvudvärk, sömnsvårigheter och nedstämdhet. Gick till läkaren som skrev ut lugnande läkemedel och något antidepressivt. Lyckades ta mig tillbaka till arbetslivet efter något halvår igen och arbetade dagtid vilket underlättade. 
Men problemen hemma fortsatte och accelererade till det sämre.

Slutade i att jag tappade meningen med livet totalt. Min kropp gav upp. Jag grät och grät, sedan sov jag och fortsatte så under lång tid. Jag upplevde att det inte fanns någon kraft, ingen ork, ingen lust, ingen mening med något. Känslan av att inte känna någon mening tog över hela mitt sinne. Jag upplevde flera gånger att nu får det vara slut jag försvinner för gott ångesten var så stark, den hade ett järngrepp om mig.
Efter att faktiskt varit nära och fullfölja mina tankar och impulser så  bad jag tillslut vården om hjälp (för andra gången, första gången sa de nej till inläggning) och blev inlagd på en avdelning specifikt för vårdpersonal som led av utmattning.

Blev några veckor på avdelningen då jag sov och bara fick vara. Led av fruktansvärda skuldkänslor gentemot mina barn och dåvarande make. Men jag var tvungen att ge min kropp och sinne tid att återhämta sig något.

Så blev det bra när jag kom hem? Nej tyvärr, ingenting hade ju förändrats på hemmaplan. Det destruktiva i vår familj och min och exmakens relation fortsatte i flera år till. Jag upplevde att det var så här det var och skulle vara. Det destruktiva hade normaliserats till en vardag, utåtagerande beteenden, skrik från många inom familjen var vardag. Kontakter med familjebehandlare, skola, socialtjänst, öppenvård, polis blev vardagsmat.
Det kändes som allt jag gjorde var fel, hur jag var mot min exmake, varför visade jag inte honom närhet/lust, hur jag var med mina barn, att jag inte hade någon ork, att jag inte kunde hjälpa mina barn eller man eller mig själv, skammen var enorm.
Vår familj blev tvungen att dela upp sig på olika sätt på grund av saker som hände. Ett barn behövde bo någonstans vilket var oroligt tufft.

MEN när jag och två av mina barn (ibland bodde exmaken där med dem) fick bo i en egen lägenhet för att ge dem en trygg miljö då hände något i mig. Min syster peppade och gav mig insikt. "Du klarar det här Helena, du KAN leva själv, du KAN leva ett annat liv." Under så många år hade jag svarat henne tidigare att "nej det kan jag inte, det går inte, jag kan inte bryta upp, jag klarar mig inte själv".

Den våren i lägenheten satte igång nya processer i mig.  Jag kände sådan tacksamhet över att få  få vara i en lugn miljö utan skrik, utan att ständigt vara förberedd på att bli utsatt för våld, kränkande kommentarer eller att behöva skanna av miljön så att den var fri från föremål som skulle kunna kastas eller användas till något negativt. Jag kände att jag KAN, jag VILL och jag SKA bryta upp. Det finns inget annat alternativ om jag vill leva livet.
Så den sommaren så tog jag steget mot att vända mitt liv i en annan riktning. 
Jag påbörjade resan att försöka hitta tillbaka till vem är jag, vad gillar jag att göra, vad hade jag för intressen
i mina tonår som jag mådde bra av, hur ville JAG leva?
Senare under processen har jag fått reflekterat över frågor som vad är riktig kärlek? Hur ser en sund relation ut? Vilket beteende är ok att man har mot varandra i en relation både mellan partners men också gentemot sina barn?

Och vet ni, jag har börjat hitta svar på de frågorna. Jag har fått ny erfarenhet av sund och respektfull kärlek och relation. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva det.
Jag har fått uppleva det positiva i när ens barn mår bättre, lärt mig uppskatta stunder som en härlig måltid tillsammans på kvällen. Jag har hittat tillbaka till mina gamla intressen men också nya knasiga som kallbaden och att äta massor av animalisk mat : ) 

Det jag vill säga med det här inlägget är att det går att resa sig. Det GÅR att hitta nya vägar och riktningar i livet, även om du är långt ner på botten. Och det går att hitta nya sätt att leva på även om du inte hamnat hela vägen längst ner i mörkret utan kanske känner andra viskningar från kroppen och själen att något är fel.
Du kanske inte alls vill jobba på bank tex. du kanske vill bli florist eller musiker?
Du kanske inte mår bra av att leva i den relationen du lever i nu?

Att våga ställa sig de jobbiga frågorna kommer ta oss framåt. 
För det går att finna kärlek, välmående och respekt.

​Kram Helena