Det pratas mycket om utmattning nuförtiden. Det har blivit vanligare och vanligare. Jag tror stor del av anledningen till att så många mår dåligt är att vi tappat kontakten med oss själva, vi har tappat kontakten mellan hjärta/själ och hjärna.
Vi lever liv som är så långt ifrån vad vi är skapta för, med minimalt med kontakt med naturen och med en kost som innehåller så mycket som vi inte mår bra av. Rörelsen i vardagen har minimerats till minimum. Vi har fastnat i livsmönster som vi tror att vi inte kan påverka, fastnat i ett ekorrhjul av stress och negativa spiraler.

Jag har också varit där.

Under tre års tid var min kropp och själ helt vilse i en dimma av extrem trötthet, kraftlöshet och med inslag av mycket ångest.

För min del var det inte mitt jobb som var en utlösande faktiskt utan min hemsituation. 
Jag har fyra barn och flera av dem har haft stora problem med att hantera förändringar och ilska. Jag och mitt ex var inte samspelta och hade inte samma värderingar vilket gjorde att vi hade dåliga förutsättningar att lyckas ge dem en bra uppfostran. Det resulterade i dagliga konflikter och våld från vissa av barnen riktat mot mig som förälder. Att relationen mellan mitt ex och mig inte var sund gjorde det inte lättare. Med andra ord återhämtning existerande överhuvudtaget inte.

Jag hittade lite anteckningar från när jag blev inlagd på en avdelning för utmattad vårdpersonal. Jag var hemma på permission och skrev:
”Men denna stress vad den förstör mitt huvud. Igår skulle jag skriva en post it med något jag skulle komma ihåg. Skulle skriva upp hörlurar, höll dem i handen men hittade inte ordet för vad det var. Fick gå till X och hålla upp hörlurarna och fråga vad de kallades. Han tittade på mig som jag blivit tokig och sa att det är ju hörlurar du håller i handen.”

Någon som känner igen sig? Hur hjärnan kan bli så kognitivt påverkad av långvarig stress är sorgligt.

Hursomhelst min väg ur utmattningen var att lämna ett långt och destruktivt förhållande.
Det tog lång tid och förstå att det var det jag var tvungen att göra, alldeles för lång tid.
Efter år av samtal med terapeuter, olika terapi former som Basal kroppskännedom, Yoga, Compassion, Mindfulness, otaliga kroppscanningar som utlöste ångest, antidepressiva och lugnande tabletter så hittade jag tillslut svaren inom mig.

Gå, lämna, nu räcker det.

En stärkande röst i min närhet var min syster. Hon sa till mig när jag tvivlade och höll på att gömma mig bakom ursäkter som ekonomi och att hag inte skulle fixa att hantera barnen etc. att ”Du kommer klara dig, det finns social bidrag”  " Du kommer klara dig själv, du fixar det!"
Och jag har inte ångrat mig en sekund.

För vet ni, det finns ett liv där du kan ta tillbaka kontrollen, där du kan styra mer, där du kan påverka din hälsa. Det går.
​Jag har blivit fortsatt stärkt i min vardag med hjälp av en kost fullproppad med näring och som är snäll mot tarmar, kropp och själ. Av kylans magiska krafter på hela kroppen inifrån och ut samt av att dagligen jobba med mina tankar och mitt mindset. När du jobbar med dessa delar får det ett positivt flow som påverkar dig och får dig i rätt riktning även med rörelse, sömn, socialt, yrkesliv osv.

Det finns ingen quick fix det är ett ständigt arbete med sig själv. Men det går att förändra.
Du kan hitta din väg.

​Det går att hitta tillbaka till mer kraft och energi. Det går att reparera sin hjärna och återfå kognitiva funktioner som bra minne och komma ihåg vad saker och ting heter, hitta hem, minnas sitt telefonnummer osv.

Vi hjälper dig gärna påvägen dit. Vill du bli coachad av oss skicka ett mejl/DM 📩

Kram Helena

Imorse när jag var ute och sprang så fick jag en känsla av att jag vill vända mig till en grupp människor som inte mår bra i vårt samhälle. De som befinner sig i ett lidande, ett lidande som ofta inte syns utåt.

Begreppet psykisk ohälsa används frekvent nuförtiden men det är så brett. Det finns så många olika former och olika nivåer av hur det påverkar ens liv.
Efter att ha läst @livsviktigasnack så påmindes jag åter om hur viktigt det är att prata, våga fråga fler frågor när någon automatiskt svarar ” det är bra”.

Jag har själv stått med tabletter i min hand och övervägt att ta alldeles för många, jag har suttit vid bryggan på vintern och varit så nära att gå ut på tunn is och bara försvinna .
Jag minns den fruktansvärt starka ångesten och hopplösheten. Känslan av att jag inte hade någon mening överhuvudtaget. Allt detta trots att jag hade fyra barn och leva för. 

Till dig som befinner dig i ett virrvarr av känslor som dessa, ge inte upp!
Det går att vända. Det finns möjlighet till liv i färger, frihet och kärlek.
​Fortsätt leva.

Jag tog mig upp från stenarna på botten genom flera steg och förändringar som jag behövde göra.
Det finns ingen quickfix, det tar tid.
Jag lyckades med hjälp från psykiatrin initialt men framförallt med hjälp av min egen inre styrka som jag tillslut förstod att jag hade.
Jag tog mig från ett liv i kaos, gråa färger och total meningslöshet till ett liv som är helt underbart.
Känslan av respektfull kärlek, att bo på en plats där min själ känner ro, där jag känner fysisk och psykisk styrka genom att jag får möjlighet och känna naturens krafter, kontraster med kyla/värme, mat som ger mig den näring jag behöver, att få använda kroppen och utmana den är fantastisk.

Att få känna av att jag betyder något, jag bidrar med något, jag är bra på saker, jag känner passion i mina intressen- jag lyssnar på mitt hjärta, själ och kropp och det inger ett lugn.

Det finns hjälp och få. Att våga prata om det utan skam och skuld och att som anhörig våga fråga är livsviktigt.
Jag hoppas innerligt att du som mår dåligt i din själ därute och funderar på att avsluta livet- gör det inte.
Det går att vända!
Du betyder något och vi människor runtomkring dig även i cyberspace älskar dig ❤️❤️❤️

All kraft till dig🙏❤️
​Kram Helena

Har du upplevt känslan av att du lever med en filt över dig. En filt som är så tung att du inte får av dig den. En filt som täcker över allt du står för, tror på, dina intressen, din själ? Har du upplevt känslan av att känna dig maktlös, fast i en relation du inte mår bra av, fast i ett liv där du inte lever?

Jag har upplevt det. Jag levde under många år i en destruktiv relation som inte var bra. Jag levde på ett sätt som inte stod för det jag egentligen tror på. När jag gick i gymnasiet så var jag en sprudlande livsglad tjej. Jag gick det som då kallades samhällsprogrammet då jag inte stod på mig tillräckligt i min önskan om att gå ett program med estetisk inriktning. Men jag pysslade med min teater och sång vid sidan av. Jag hade drömmar om att deisgna kläder med mer gammeldags look och var väldigt intresserad av hur man levde förr och örtmedicin.
Jag hade en förkärlek till gamla sjuksköterskeböcker från 60-talet och blev sugen på sjuksköterskeyrket. Jag hade en drömbild av min framtida man och hur en relation skulle vara. Såg framför mig många barn och mycket romantik.
När jag gick ut gymnasiet prövade jag mina vingar i London som nanny men vantrivdes pga mycket ensamhet och välbärgade människor som inte visste hur man satte på en diskmaskin.. Så det blev en utbildning till sjuksköterska istället.
Väl där träffade jag min ex make. Vi levde som sagt under många år tillsammans och hamnade i destruktiva mönster utan att märka det. Jag reflekterade inte över det då för jag hade inte någon annan erfarenhet av en relation. Jag visste inget annat och troligtvis inte han heller. När andra familjemedlemmar år efter år pratade om att jag borde lämna relationen så förstod jag inte vad de menade. Eller så gjorde jag det men vågade inte se. Vågade inte stanna upp och lyssna på det min själ viskade om under många år.

Ibland kan jag fastna i tankemönster med känslor av bitterhet, skam och skuld. Att älta varför jag stannade? Varför tog jag mig inte ur det och lyssnade på min själ som viskade? Alla konsekvenser som sedan följde inom vår familj var så hemska och har satt djupa sår i våra själar.

Men jag har lärt mig nu att blicka framåt. Jag har slängt av mig den där tunga filten. Skalat av lager för lager. Börjar hitta tillbaka till den tjejen med livslusten och drömmar som jag var innan jag inledde min långa relation. Jag och Michael pratade häromdagen om just detta och vilka intressen man har och hur man kan leva på ett sätt som förverkligar dem. Vi pratade om våra videos som vi gör med matlagning. Om hur jag gillar och stå framför kameran och hur roligt det är att skapa nya rätter med så få ingredienser. Han påminde mig om att det var ju det jag gjorde under min högstadietid med min gamla kompis Caroline. Då spelade vi en rad filmer med varierande teman ( inte om matlagning direkt utan snarare om romantik, skräck och draman 😂) och många olika utklädnader och vi hade så kul! Och poletten föll ner för mig varför jag gillar det!
Samma känsla får jag när jag odlar och pysslar med blommor, det där pirret av förväntan, nöjdhet och välbehag. Eller när jag sjunger och vågar slappna av i det- utan press.

Nuförtiden behöver jag lyssna på mitt inre för att må bra. Jag kan inte leva på det sättet som jag gjorde tidigare. Jag skulle bli en grå varelse igen, utan syfte och utan mål. Jag har drömmar, formulerar mål med vad jag vill och har riktningen framåt. Oavsett vad någon annan tycker så går jag nu min väg. en väg som är sann mot mig själv.
Jag tror jag blir en bättre människa av att leva så, det är inte alltid så lätt för mina barn och se hur deras mamma har förändrats och bytt livsstil. Men jag tror att en dag kommer de förstå att jag var tvungen att bryta upp, flytta bort, förändra min livsstil för att överleva som människa. Att jag kan leva utefter mina egna värderingar och inte någon annans.
Att jag äntligen får uppleva en relation medömsesidig respekt och riktig kärlek är jag otroligt tacksam för.

​Kram Helena

På långfredagen så gav jag min bonusson en liten påskpresent i all enkelhet. En liten glasglob med en liten kyckling i och skakar man den så faller lite glitter över den inne i globen.

Reaktionen jag fick gjorde att jag blev så rörd. Total tacksamhet och glädje över den lilla saken. Han gick och bar med sig den överallt på kvällen och ställde den sedan på sin hylla för hans finaste saker.

Känslan av tacksamhet i mig tog över. Jag gick ut på en stilla promenad i regnet och kände in livet.
Det pratas mycket om tacksamhet. Men jag tror det är skillnad på att säga att man är tacksam och inte reflektera så mycket över det och att verkligen genuint känna sig tacksam över något.
Jag tror det är viktigt att stanna upp och verkligen lyssna inåt.

Jag slogs av känslan att jag kände mig innerligt tacksam inte bara för bonussonens underbara reaktion men även för att att kunna gå ut en promenad för mig själv. Under många år existerade knappt den möjligheten i mitt dåvarande liv utan att samtidigt känna en enorm stress eller skuld över hur det var på hemmaplan.
Nu kan jag gå ut och fyllas av doften av ett vårregn, känna gruset under mina tunna barfotaskor, lyssna på melodin från vinden som skogen spelar och ibland få syn på en hjort eller en örn som flyger högt upp i skyn. Känslan i kroppen blir kraftfull och helt magisk. Tårarna kommer lätt av ren glädje.

Jag tror tacksamhet över småsaker behöver få ta mer plats i våra liv. Får tacksamheten ta plats i ditt sinne så kommer det sätta igång fantastiska processer i din kropp.
​Inte bara att känna tacksamhet själv utan också visa tacksamhet till våra medmänniskor. Det kan räcka med ett litet ord, kram, blick. Att faktiskt uppskatta stunder av härliga samtal med sina barn, stunder av samtal med sin partner, vänner eller bara smakerna av en god måltid som ligger på tallriken framför dig.

Ofta på morgnarna brukar jag gå ut barfota i gräset och göra en enkel solhälsning till dagen. Känna in dagen. Att gå ut när frosten håller på att släppa från gräset, känna kylan och fukten under fötterna-det jordar mig. Jag känner mig stadig och trygg. Pröva du med!
Jag och Michael har pratat om hur hjälpsamt det är att inta ett bra mindset när man går upp. Att använda tankens kraft och tänka positiva tankar som kan få påverka våra känslor.
Det hjälper ofta till att hålla en bra riktning under dagen.

Så våga stanna upp. Fråga dig själv vad är Du verkligen tacksam över?
​
Kram Helena

Har ni känt känslan av att livet bara rullar på, att vara fast i ekorrhjulet? Man gör samma saker varje dag, går till samma jobb, lyssnar på samma radiokanal, hämtar barn från skola/förskola, äter sin vanliga mat osv?
Känslan av att inte ha något inflytande på sitt liv, man bara kör på. Att på något sätt ha accepterat att det är som det är.

Jag upplevde den under många år, jag körde på i högt tempo, födde många barn på mycket kort tid, levde i en dålig relation med många problem innanför husets fyra väggar och glömde helt bort mig själv.
Det ledde till att min kropp började säga ifrån med huvudvärk, sömnsvårigheter och nedstämdhet. Gick till läkaren som skrev ut lugnande läkemedel och något antidepressivt. Lyckades ta mig tillbaka till arbetslivet efter något halvår igen och arbetade dagtid vilket underlättade. 
Men problemen hemma fortsatte och accelererade till det sämre.

Slutade i att jag tappade meningen med livet totalt. Min kropp gav upp. Jag grät och grät, sedan sov jag och fortsatte så under lång tid. Jag upplevde att det inte fanns någon kraft, ingen ork, ingen lust, ingen mening med något. Känslan av att inte känna någon mening tog över hela mitt sinne. Jag upplevde flera gånger att nu får det vara slut jag försvinner för gott ångesten var så stark, den hade ett järngrepp om mig.
Efter att faktiskt varit nära och fullfölja mina tankar och impulser så  bad jag tillslut vården om hjälp (för andra gången, första gången sa de nej till inläggning) och blev inlagd på en avdelning specifikt för vårdpersonal som led av utmattning.

Blev några veckor på avdelningen då jag sov och bara fick vara. Led av fruktansvärda skuldkänslor gentemot mina barn och dåvarande make. Men jag var tvungen att ge min kropp och sinne tid att återhämta sig något.

Så blev det bra när jag kom hem? Nej tyvärr, ingenting hade ju förändrats på hemmaplan. Det destruktiva i vår familj och min och exmakens relation fortsatte i flera år till. Jag upplevde att det var så här det var och skulle vara. Det destruktiva hade normaliserats till en vardag, utåtagerande beteenden, skrik från många inom familjen var vardag. Kontakter med familjebehandlare, skola, socialtjänst, öppenvård, polis blev vardagsmat.
Det kändes som allt jag gjorde var fel, hur jag var mot min exmake, varför visade jag inte honom närhet/lust, hur jag var med mina barn, att jag inte hade någon ork, att jag inte kunde hjälpa mina barn eller man eller mig själv, skammen var enorm.
Vår familj blev tvungen att dela upp sig på olika sätt på grund av saker som hände. Ett barn behövde bo någonstans vilket var oroligt tufft.

MEN när jag och två av mina barn (ibland bodde exmaken där med dem) fick bo i en egen lägenhet för att ge dem en trygg miljö då hände något i mig. Min syster peppade och gav mig insikt. "Du klarar det här Helena, du KAN leva själv, du KAN leva ett annat liv." Under så många år hade jag svarat henne tidigare att "nej det kan jag inte, det går inte, jag kan inte bryta upp, jag klarar mig inte själv".

Den våren i lägenheten satte igång nya processer i mig.  Jag kände sådan tacksamhet över att få  få vara i en lugn miljö utan skrik, utan att ständigt vara förberedd på att bli utsatt för våld, kränkande kommentarer eller att behöva skanna av miljön så att den var fri från föremål som skulle kunna kastas eller användas till något negativt. Jag kände att jag KAN, jag VILL och jag SKA bryta upp. Det finns inget annat alternativ om jag vill leva livet.
Så den sommaren så tog jag steget mot att vända mitt liv i en annan riktning. 
Jag påbörjade resan att försöka hitta tillbaka till vem är jag, vad gillar jag att göra, vad hade jag för intressen
i mina tonår som jag mådde bra av, hur ville JAG leva?
Senare under processen har jag fått reflekterat över frågor som vad är riktig kärlek? Hur ser en sund relation ut? Vilket beteende är ok att man har mot varandra i en relation både mellan partners men också gentemot sina barn?

Och vet ni, jag har börjat hitta svar på de frågorna. Jag har fått ny erfarenhet av sund och respektfull kärlek och relation. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva det.
Jag har fått uppleva det positiva i när ens barn mår bättre, lärt mig uppskatta stunder som en härlig måltid tillsammans på kvällen. Jag har hittat tillbaka till mina gamla intressen men också nya knasiga som kallbaden och att äta massor av animalisk mat : ) 

Det jag vill säga med det här inlägget är att det går att resa sig. Det GÅR att hitta nya vägar och riktningar i livet, även om du är långt ner på botten. Och det går att hitta nya sätt att leva på även om du inte hamnat hela vägen längst ner i mörkret utan kanske känner andra viskningar från kroppen och själen att något är fel.
Du kanske inte alls vill jobba på bank tex. du kanske vill bli florist eller musiker?
Du kanske inte mår bra av att leva i den relationen du lever i nu?

Att våga ställa sig de jobbiga frågorna kommer ta oss framåt. 
För det går att finna kärlek, välmående och respekt.

​Kram Helena