Det pratas mycket om utmattning nuförtiden. Det har blivit vanligare och vanligare. Jag tror stor del av anledningen till att så många mår dåligt är att vi tappat kontakten med oss själva, vi har tappat kontakten mellan hjärta/själ och hjärna.
Vi lever liv som är så långt ifrån vad vi är skapta för, med minimalt med kontakt med naturen och med en kost som innehåller så mycket som vi inte mår bra av. Rörelsen i vardagen har minimerats till minimum. Vi har fastnat i livsmönster som vi tror att vi inte kan påverka, fastnat i ett ekorrhjul av stress och negativa spiraler.

Jag har också varit där.

Under tre års tid var min kropp och själ helt vilse i en dimma av extrem trötthet, kraftlöshet och med inslag av mycket ångest.

För min del var det inte mitt jobb som var en utlösande faktiskt utan min hemsituation. 
Jag har fyra barn och flera av dem har haft stora problem med att hantera förändringar och ilska. Jag och mitt ex var inte samspelta och hade inte samma värderingar vilket gjorde att vi hade dåliga förutsättningar att lyckas ge dem en bra uppfostran. Det resulterade i dagliga konflikter och våld från vissa av barnen riktat mot mig som förälder. Att relationen mellan mitt ex och mig inte var sund gjorde det inte lättare. Med andra ord återhämtning existerande överhuvudtaget inte.

Jag hittade lite anteckningar från när jag blev inlagd på en avdelning för utmattad vårdpersonal. Jag var hemma på permission och skrev:
”Men denna stress vad den förstör mitt huvud. Igår skulle jag skriva en post it med något jag skulle komma ihåg. Skulle skriva upp hörlurar, höll dem i handen men hittade inte ordet för vad det var. Fick gå till X och hålla upp hörlurarna och fråga vad de kallades. Han tittade på mig som jag blivit tokig och sa att det är ju hörlurar du håller i handen.”

Någon som känner igen sig? Hur hjärnan kan bli så kognitivt påverkad av långvarig stress är sorgligt.

Hursomhelst min väg ur utmattningen var att lämna ett långt och destruktivt förhållande.
Det tog lång tid och förstå att det var det jag var tvungen att göra, alldeles för lång tid.
Efter år av samtal med terapeuter, olika terapi former som Basal kroppskännedom, Yoga, Compassion, Mindfulness, otaliga kroppscanningar som utlöste ångest, antidepressiva och lugnande tabletter så hittade jag tillslut svaren inom mig.

Gå, lämna, nu räcker det.

En stärkande röst i min närhet var min syster. Hon sa till mig när jag tvivlade och höll på att gömma mig bakom ursäkter som ekonomi och att hag inte skulle fixa att hantera barnen etc. att ”Du kommer klara dig, det finns social bidrag”  " Du kommer klara dig själv, du fixar det!"
Och jag har inte ångrat mig en sekund.

För vet ni, det finns ett liv där du kan ta tillbaka kontrollen, där du kan styra mer, där du kan påverka din hälsa. Det går.
​Jag har blivit fortsatt stärkt i min vardag med hjälp av en kost fullproppad med näring och som är snäll mot tarmar, kropp och själ. Av kylans magiska krafter på hela kroppen inifrån och ut samt av att dagligen jobba med mina tankar och mitt mindset. När du jobbar med dessa delar får det ett positivt flow som påverkar dig och får dig i rätt riktning även med rörelse, sömn, socialt, yrkesliv osv.

Det finns ingen quick fix det är ett ständigt arbete med sig själv. Men det går att förändra.
Du kan hitta din väg.

​Det går att hitta tillbaka till mer kraft och energi. Det går att reparera sin hjärna och återfå kognitiva funktioner som bra minne och komma ihåg vad saker och ting heter, hitta hem, minnas sitt telefonnummer osv.

Vi hjälper dig gärna påvägen dit. Vill du bli coachad av oss skicka ett mejl/DM 📩

Kram Helena

Har du upplevt känslan av att du lever med en filt över dig. En filt som är så tung att du inte får av dig den. En filt som täcker över allt du står för, tror på, dina intressen, din själ? Har du upplevt känslan av att känna dig maktlös, fast i en relation du inte mår bra av, fast i ett liv där du inte lever?

Jag har upplevt det. Jag levde under många år i en destruktiv relation som inte var bra. Jag levde på ett sätt som inte stod för det jag egentligen tror på. När jag gick i gymnasiet så var jag en sprudlande livsglad tjej. Jag gick det som då kallades samhällsprogrammet då jag inte stod på mig tillräckligt i min önskan om att gå ett program med estetisk inriktning. Men jag pysslade med min teater och sång vid sidan av. Jag hade drömmar om att deisgna kläder med mer gammeldags look och var väldigt intresserad av hur man levde förr och örtmedicin.
Jag hade en förkärlek till gamla sjuksköterskeböcker från 60-talet och blev sugen på sjuksköterskeyrket. Jag hade en drömbild av min framtida man och hur en relation skulle vara. Såg framför mig många barn och mycket romantik.
När jag gick ut gymnasiet prövade jag mina vingar i London som nanny men vantrivdes pga mycket ensamhet och välbärgade människor som inte visste hur man satte på en diskmaskin.. Så det blev en utbildning till sjuksköterska istället.
Väl där träffade jag min ex make. Vi levde som sagt under många år tillsammans och hamnade i destruktiva mönster utan att märka det. Jag reflekterade inte över det då för jag hade inte någon annan erfarenhet av en relation. Jag visste inget annat och troligtvis inte han heller. När andra familjemedlemmar år efter år pratade om att jag borde lämna relationen så förstod jag inte vad de menade. Eller så gjorde jag det men vågade inte se. Vågade inte stanna upp och lyssna på det min själ viskade om under många år.

Ibland kan jag fastna i tankemönster med känslor av bitterhet, skam och skuld. Att älta varför jag stannade? Varför tog jag mig inte ur det och lyssnade på min själ som viskade? Alla konsekvenser som sedan följde inom vår familj var så hemska och har satt djupa sår i våra själar.

Men jag har lärt mig nu att blicka framåt. Jag har slängt av mig den där tunga filten. Skalat av lager för lager. Börjar hitta tillbaka till den tjejen med livslusten och drömmar som jag var innan jag inledde min långa relation. Jag och Michael pratade häromdagen om just detta och vilka intressen man har och hur man kan leva på ett sätt som förverkligar dem. Vi pratade om våra videos som vi gör med matlagning. Om hur jag gillar och stå framför kameran och hur roligt det är att skapa nya rätter med så få ingredienser. Han påminde mig om att det var ju det jag gjorde under min högstadietid med min gamla kompis Caroline. Då spelade vi en rad filmer med varierande teman ( inte om matlagning direkt utan snarare om romantik, skräck och draman 😂) och många olika utklädnader och vi hade så kul! Och poletten föll ner för mig varför jag gillar det!
Samma känsla får jag när jag odlar och pysslar med blommor, det där pirret av förväntan, nöjdhet och välbehag. Eller när jag sjunger och vågar slappna av i det- utan press.

Nuförtiden behöver jag lyssna på mitt inre för att må bra. Jag kan inte leva på det sättet som jag gjorde tidigare. Jag skulle bli en grå varelse igen, utan syfte och utan mål. Jag har drömmar, formulerar mål med vad jag vill och har riktningen framåt. Oavsett vad någon annan tycker så går jag nu min väg. en väg som är sann mot mig själv.
Jag tror jag blir en bättre människa av att leva så, det är inte alltid så lätt för mina barn och se hur deras mamma har förändrats och bytt livsstil. Men jag tror att en dag kommer de förstå att jag var tvungen att bryta upp, flytta bort, förändra min livsstil för att överleva som människa. Att jag kan leva utefter mina egna värderingar och inte någon annans.
Att jag äntligen får uppleva en relation medömsesidig respekt och riktig kärlek är jag otroligt tacksam för.

​Kram Helena

På långfredagen så gav jag min bonusson en liten påskpresent i all enkelhet. En liten glasglob med en liten kyckling i och skakar man den så faller lite glitter över den inne i globen.

Reaktionen jag fick gjorde att jag blev så rörd. Total tacksamhet och glädje över den lilla saken. Han gick och bar med sig den överallt på kvällen och ställde den sedan på sin hylla för hans finaste saker.

Känslan av tacksamhet i mig tog över. Jag gick ut på en stilla promenad i regnet och kände in livet.
Det pratas mycket om tacksamhet. Men jag tror det är skillnad på att säga att man är tacksam och inte reflektera så mycket över det och att verkligen genuint känna sig tacksam över något.
Jag tror det är viktigt att stanna upp och verkligen lyssna inåt.

Jag slogs av känslan att jag kände mig innerligt tacksam inte bara för bonussonens underbara reaktion men även för att att kunna gå ut en promenad för mig själv. Under många år existerade knappt den möjligheten i mitt dåvarande liv utan att samtidigt känna en enorm stress eller skuld över hur det var på hemmaplan.
Nu kan jag gå ut och fyllas av doften av ett vårregn, känna gruset under mina tunna barfotaskor, lyssna på melodin från vinden som skogen spelar och ibland få syn på en hjort eller en örn som flyger högt upp i skyn. Känslan i kroppen blir kraftfull och helt magisk. Tårarna kommer lätt av ren glädje.

Jag tror tacksamhet över småsaker behöver få ta mer plats i våra liv. Får tacksamheten ta plats i ditt sinne så kommer det sätta igång fantastiska processer i din kropp.
​Inte bara att känna tacksamhet själv utan också visa tacksamhet till våra medmänniskor. Det kan räcka med ett litet ord, kram, blick. Att faktiskt uppskatta stunder av härliga samtal med sina barn, stunder av samtal med sin partner, vänner eller bara smakerna av en god måltid som ligger på tallriken framför dig.

Ofta på morgnarna brukar jag gå ut barfota i gräset och göra en enkel solhälsning till dagen. Känna in dagen. Att gå ut när frosten håller på att släppa från gräset, känna kylan och fukten under fötterna-det jordar mig. Jag känner mig stadig och trygg. Pröva du med!
Jag och Michael har pratat om hur hjälpsamt det är att inta ett bra mindset när man går upp. Att använda tankens kraft och tänka positiva tankar som kan få påverka våra känslor.
Det hjälper ofta till att hålla en bra riktning under dagen.

Så våga stanna upp. Fråga dig själv vad är Du verkligen tacksam över?
​
Kram Helena

Sista veckan har jag reflekterat mycket kring kroppsbild och ideal. När jag är inne på sociala medier och scrollar genom olika hälsokonton så slås jag av många bilder med före och efter foton på framförallt kvinnor. Ofta är den första bilden på en nedstämd överviktig/kraftig person och på bilden efter syns en kvinna leendes med helt platt mage gärna med musklerna synliga och en lean kroppsbild. 
Många av dessa har sedan skolat om sig till att försöka hjälpa andra med viktnedgång vilket är fint på många sätt. Det står ofta också att du kan äta något sött på helgen och kosten de pratar om innehåller ofta inflammatoriska livsmedel och går ofta ut på ett reducerat kaloriintag.
Men vad gör dessa bilder med vår egen kroppsbild. Är det platt mage och viktnedgång som är det viktigaste?

Det kan bli en prestationshets kring det som inte är sund. För att det ska kunna bli hållbart och något som varar tror jag man behöver hitta en bra livsstil för hela människan som jag tidigare skrivit om.
När det blir en prestation så byggs förväntningarna upp inom en själv och lyckas man inte då är det lätt att en känsla av misslyckande uppstår. 

Jag kom på mig själv att stå framför spegeln häromdagen efter att ha varit inne på ett stort hälsokonto med många före och efter bilder. Det jag kände var hopplöshet över hur min kropp såg ut, varför min mage inte var platt, varför jag fortfarande 9 år efter att ha fött barn hade lite överskottshud på magen. Jag kände att det spelar ingen roll hur bra jag äter och tränar jag blir ändå inte smalare.

 Jag tror att jag inte är ensam om dessa känslor men de känslorna går att styras om med tankens kraft.
Att hitta ett annat mindset. 
Jag äter inte animaliska livssmedel för att gå ner i vikt. Jag äter det för att jag mår bättre av det. Jag har mina former, höfter, rumpa, en mage som har burit 4 underbara barn. Tankar som att min kropp är fantastisk, stark, vacker och strålande måste få ta plats. Även om man har en övervikt och faktiskt behöver gå ner i vikt för sin hälsas skull tror jag dessa tankar är minst lika viktiga.

Det gäller att hitta sin egen väg till hälsa. En livsstil som man kan må bra av.
Jag använder mig av kylan just nu i form av kallduschar och ibland kallbad för det hjälper min ibland själsliga oro. Jag mediterar då och då för att hitta ett inre lugn. Jag försöker hitta nya vägar inom yrkeslivet som kan leda till att jobba med det jag verkligen vill.
Ibland får ett område ta mer fokus en stund men utan press eller prestation.

Att hitta en riktning framåt och samtidigt våga vara här och nu och känna in. 

Så till alla ni därute som kämpar med dåligt kroppsbild övervikt eller ej använt tankens kraft för att styra om känslorna. Försök hitta en balans både genom att göra det du verkligen vill genom målsättning men samtidigt komma ihåg att boosta dig längs vägen med positiva tankar som kan hjälpa dig.

Vi är amazing!

Kram Helena

Jag stöter ofta på människor som fastnat i destruktiva mönster. Som fastnat i någon form av ekorrhjul. Känslor som uppgivenhet, hopplöshet, nedstämdhet etc är vanligt.

Det jag ofta hör är att ” det är så här det är” ” jag kan inte göra något åt det” eller ” jag får acceptera att jag väger så här mycket” osv. En känsla av maktlöshet möter jag ofta.

Men det går att göra saker, det går att påverka. Du kan förändra din livssituation, din hälsa, din vikt, din sömn, ditt psykiska mående och i vissa fall minska symtom från tillstånd som är kroniska oavsett om andra människor sagt att du inte kan göra något.

Du kan! Men du behöver jobba med olika delar. Att bara pressa sig med att motionera och inte ändra kosten tex blir oftast inte hållbart.
Eller att bara ändra kosten men fortsätta leva i en osund relation blir inte heller bra.

Alla delar behöver vara med.

Maten, sömnen, rörelse, själen.

Det finns ingen quickfix men du kan alltid påverka och förändra.
Den makten har du! Ta små steg som leder dig bort från ohälsa.

Kram🙏❤️
Helena