Det pratas mycket om utmattning nuförtiden. Det har blivit vanligare och vanligare. Jag tror stor del av anledningen till att så många mår dåligt är att vi tappat kontakten med oss själva, vi har tappat kontakten mellan hjärta/själ och hjärna.
Vi lever liv som är så långt ifrån vad vi är skapta för, med minimalt med kontakt med naturen och med en kost som innehåller så mycket som vi inte mår bra av. Rörelsen i vardagen har minimerats till minimum. Vi har fastnat i livsmönster som vi tror att vi inte kan påverka, fastnat i ett ekorrhjul av stress och negativa spiraler. Jag har också varit där. Under tre års tid var min kropp och själ helt vilse i en dimma av extrem trötthet, kraftlöshet och med inslag av mycket ångest. För min del var det inte mitt jobb som var en utlösande faktiskt utan min hemsituation. Jag har fyra barn och flera av dem har haft stora problem med att hantera förändringar och ilska. Jag och mitt ex var inte samspelta och hade inte samma värderingar vilket gjorde att vi hade dåliga förutsättningar att lyckas ge dem en bra uppfostran. Det resulterade i dagliga konflikter och våld från vissa av barnen riktat mot mig som förälder. Att relationen mellan mitt ex och mig inte var sund gjorde det inte lättare. Med andra ord återhämtning existerande överhuvudtaget inte. Jag hittade lite anteckningar från när jag blev inlagd på en avdelning för utmattad vårdpersonal. Jag var hemma på permission och skrev: ”Men denna stress vad den förstör mitt huvud. Igår skulle jag skriva en post it med något jag skulle komma ihåg. Skulle skriva upp hörlurar, höll dem i handen men hittade inte ordet för vad det var. Fick gå till X och hålla upp hörlurarna och fråga vad de kallades. Han tittade på mig som jag blivit tokig och sa att det är ju hörlurar du håller i handen.” Någon som känner igen sig? Hur hjärnan kan bli så kognitivt påverkad av långvarig stress är sorgligt. Hursomhelst min väg ur utmattningen var att lämna ett långt och destruktivt förhållande. Det tog lång tid och förstå att det var det jag var tvungen att göra, alldeles för lång tid. Efter år av samtal med terapeuter, olika terapi former som Basal kroppskännedom, Yoga, Compassion, Mindfulness, otaliga kroppscanningar som utlöste ångest, antidepressiva och lugnande tabletter så hittade jag tillslut svaren inom mig. Gå, lämna, nu räcker det. En stärkande röst i min närhet var min syster. Hon sa till mig när jag tvivlade och höll på att gömma mig bakom ursäkter som ekonomi och att hag inte skulle fixa att hantera barnen etc. att ”Du kommer klara dig, det finns social bidrag” " Du kommer klara dig själv, du fixar det!" Och jag har inte ångrat mig en sekund. För vet ni, det finns ett liv där du kan ta tillbaka kontrollen, där du kan styra mer, där du kan påverka din hälsa. Det går. Jag har blivit fortsatt stärkt i min vardag med hjälp av en kost fullproppad med näring och som är snäll mot tarmar, kropp och själ. Av kylans magiska krafter på hela kroppen inifrån och ut samt av att dagligen jobba med mina tankar och mitt mindset. När du jobbar med dessa delar får det ett positivt flow som påverkar dig och får dig i rätt riktning även med rörelse, sömn, socialt, yrkesliv osv. Det finns ingen quick fix det är ett ständigt arbete med sig själv. Men det går att förändra. Du kan hitta din väg. Det går att hitta tillbaka till mer kraft och energi. Det går att reparera sin hjärna och återfå kognitiva funktioner som bra minne och komma ihåg vad saker och ting heter, hitta hem, minnas sitt telefonnummer osv. Vi hjälper dig gärna påvägen dit. Vill du bli coachad av oss skicka ett mejl/DM 📩 Kram Helena
0 Kommentarer
Imorse när jag var ute och sprang så fick jag en känsla av att jag vill vända mig till en grupp människor som inte mår bra i vårt samhälle. De som befinner sig i ett lidande, ett lidande som ofta inte syns utåt.
Begreppet psykisk ohälsa används frekvent nuförtiden men det är så brett. Det finns så många olika former och olika nivåer av hur det påverkar ens liv. Efter att ha läst @livsviktigasnack så påmindes jag åter om hur viktigt det är att prata, våga fråga fler frågor när någon automatiskt svarar ” det är bra”. Jag har själv stått med tabletter i min hand och övervägt att ta alldeles för många, jag har suttit vid bryggan på vintern och varit så nära att gå ut på tunn is och bara försvinna . Jag minns den fruktansvärt starka ångesten och hopplösheten. Känslan av att jag inte hade någon mening överhuvudtaget. Allt detta trots att jag hade fyra barn och leva för. Till dig som befinner dig i ett virrvarr av känslor som dessa, ge inte upp! Det går att vända. Det finns möjlighet till liv i färger, frihet och kärlek. Fortsätt leva. Jag tog mig upp från stenarna på botten genom flera steg och förändringar som jag behövde göra. Det finns ingen quickfix, det tar tid. Jag lyckades med hjälp från psykiatrin initialt men framförallt med hjälp av min egen inre styrka som jag tillslut förstod att jag hade. Jag tog mig från ett liv i kaos, gråa färger och total meningslöshet till ett liv som är helt underbart. Känslan av respektfull kärlek, att bo på en plats där min själ känner ro, där jag känner fysisk och psykisk styrka genom att jag får möjlighet och känna naturens krafter, kontraster med kyla/värme, mat som ger mig den näring jag behöver, att få använda kroppen och utmana den är fantastisk. Att få känna av att jag betyder något, jag bidrar med något, jag är bra på saker, jag känner passion i mina intressen- jag lyssnar på mitt hjärta, själ och kropp och det inger ett lugn. Det finns hjälp och få. Att våga prata om det utan skam och skuld och att som anhörig våga fråga är livsviktigt. Jag hoppas innerligt att du som mår dåligt i din själ därute och funderar på att avsluta livet- gör det inte. Det går att vända! Du betyder något och vi människor runtomkring dig även i cyberspace älskar dig ❤️❤️❤️ All kraft till dig🙏❤️ Kram Helena Har du upplevt känslan av att du lever med en filt över dig. En filt som är så tung att du inte får av dig den. En filt som täcker över allt du står för, tror på, dina intressen, din själ? Har du upplevt känslan av att känna dig maktlös, fast i en relation du inte mår bra av, fast i ett liv där du inte lever?
Jag har upplevt det. Jag levde under många år i en destruktiv relation som inte var bra. Jag levde på ett sätt som inte stod för det jag egentligen tror på. När jag gick i gymnasiet så var jag en sprudlande livsglad tjej. Jag gick det som då kallades samhällsprogrammet då jag inte stod på mig tillräckligt i min önskan om att gå ett program med estetisk inriktning. Men jag pysslade med min teater och sång vid sidan av. Jag hade drömmar om att deisgna kläder med mer gammeldags look och var väldigt intresserad av hur man levde förr och örtmedicin. Jag hade en förkärlek till gamla sjuksköterskeböcker från 60-talet och blev sugen på sjuksköterskeyrket. Jag hade en drömbild av min framtida man och hur en relation skulle vara. Såg framför mig många barn och mycket romantik. När jag gick ut gymnasiet prövade jag mina vingar i London som nanny men vantrivdes pga mycket ensamhet och välbärgade människor som inte visste hur man satte på en diskmaskin.. Så det blev en utbildning till sjuksköterska istället. Väl där träffade jag min ex make. Vi levde som sagt under många år tillsammans och hamnade i destruktiva mönster utan att märka det. Jag reflekterade inte över det då för jag hade inte någon annan erfarenhet av en relation. Jag visste inget annat och troligtvis inte han heller. När andra familjemedlemmar år efter år pratade om att jag borde lämna relationen så förstod jag inte vad de menade. Eller så gjorde jag det men vågade inte se. Vågade inte stanna upp och lyssna på det min själ viskade om under många år. Ibland kan jag fastna i tankemönster med känslor av bitterhet, skam och skuld. Att älta varför jag stannade? Varför tog jag mig inte ur det och lyssnade på min själ som viskade? Alla konsekvenser som sedan följde inom vår familj var så hemska och har satt djupa sår i våra själar. Men jag har lärt mig nu att blicka framåt. Jag har slängt av mig den där tunga filten. Skalat av lager för lager. Börjar hitta tillbaka till den tjejen med livslusten och drömmar som jag var innan jag inledde min långa relation. Jag och Michael pratade häromdagen om just detta och vilka intressen man har och hur man kan leva på ett sätt som förverkligar dem. Vi pratade om våra videos som vi gör med matlagning. Om hur jag gillar och stå framför kameran och hur roligt det är att skapa nya rätter med så få ingredienser. Han påminde mig om att det var ju det jag gjorde under min högstadietid med min gamla kompis Caroline. Då spelade vi en rad filmer med varierande teman ( inte om matlagning direkt utan snarare om romantik, skräck och draman 😂) och många olika utklädnader och vi hade så kul! Och poletten föll ner för mig varför jag gillar det! Samma känsla får jag när jag odlar och pysslar med blommor, det där pirret av förväntan, nöjdhet och välbehag. Eller när jag sjunger och vågar slappna av i det- utan press. Nuförtiden behöver jag lyssna på mitt inre för att må bra. Jag kan inte leva på det sättet som jag gjorde tidigare. Jag skulle bli en grå varelse igen, utan syfte och utan mål. Jag har drömmar, formulerar mål med vad jag vill och har riktningen framåt. Oavsett vad någon annan tycker så går jag nu min väg. en väg som är sann mot mig själv. Jag tror jag blir en bättre människa av att leva så, det är inte alltid så lätt för mina barn och se hur deras mamma har förändrats och bytt livsstil. Men jag tror att en dag kommer de förstå att jag var tvungen att bryta upp, flytta bort, förändra min livsstil för att överleva som människa. Att jag kan leva utefter mina egna värderingar och inte någon annans. Att jag äntligen får uppleva en relation medömsesidig respekt och riktig kärlek är jag otroligt tacksam för. Kram Helena Har ni känt känslan av att livet bara rullar på, att vara fast i ekorrhjulet? Man gör samma saker varje dag, går till samma jobb, lyssnar på samma radiokanal, hämtar barn från skola/förskola, äter sin vanliga mat osv?
Känslan av att inte ha något inflytande på sitt liv, man bara kör på. Att på något sätt ha accepterat att det är som det är. Jag upplevde den under många år, jag körde på i högt tempo, födde många barn på mycket kort tid, levde i en dålig relation med många problem innanför husets fyra väggar och glömde helt bort mig själv. Det ledde till att min kropp började säga ifrån med huvudvärk, sömnsvårigheter och nedstämdhet. Gick till läkaren som skrev ut lugnande läkemedel och något antidepressivt. Lyckades ta mig tillbaka till arbetslivet efter något halvår igen och arbetade dagtid vilket underlättade. Men problemen hemma fortsatte och accelererade till det sämre. Slutade i att jag tappade meningen med livet totalt. Min kropp gav upp. Jag grät och grät, sedan sov jag och fortsatte så under lång tid. Jag upplevde att det inte fanns någon kraft, ingen ork, ingen lust, ingen mening med något. Känslan av att inte känna någon mening tog över hela mitt sinne. Jag upplevde flera gånger att nu får det vara slut jag försvinner för gott ångesten var så stark, den hade ett järngrepp om mig. Efter att faktiskt varit nära och fullfölja mina tankar och impulser så bad jag tillslut vården om hjälp (för andra gången, första gången sa de nej till inläggning) och blev inlagd på en avdelning specifikt för vårdpersonal som led av utmattning. Blev några veckor på avdelningen då jag sov och bara fick vara. Led av fruktansvärda skuldkänslor gentemot mina barn och dåvarande make. Men jag var tvungen att ge min kropp och sinne tid att återhämta sig något. Så blev det bra när jag kom hem? Nej tyvärr, ingenting hade ju förändrats på hemmaplan. Det destruktiva i vår familj och min och exmakens relation fortsatte i flera år till. Jag upplevde att det var så här det var och skulle vara. Det destruktiva hade normaliserats till en vardag, utåtagerande beteenden, skrik från många inom familjen var vardag. Kontakter med familjebehandlare, skola, socialtjänst, öppenvård, polis blev vardagsmat. Det kändes som allt jag gjorde var fel, hur jag var mot min exmake, varför visade jag inte honom närhet/lust, hur jag var med mina barn, att jag inte hade någon ork, att jag inte kunde hjälpa mina barn eller man eller mig själv, skammen var enorm. Vår familj blev tvungen att dela upp sig på olika sätt på grund av saker som hände. Ett barn behövde bo någonstans vilket var oroligt tufft. MEN när jag och två av mina barn (ibland bodde exmaken där med dem) fick bo i en egen lägenhet för att ge dem en trygg miljö då hände något i mig. Min syster peppade och gav mig insikt. "Du klarar det här Helena, du KAN leva själv, du KAN leva ett annat liv." Under så många år hade jag svarat henne tidigare att "nej det kan jag inte, det går inte, jag kan inte bryta upp, jag klarar mig inte själv". Den våren i lägenheten satte igång nya processer i mig. Jag kände sådan tacksamhet över att få få vara i en lugn miljö utan skrik, utan att ständigt vara förberedd på att bli utsatt för våld, kränkande kommentarer eller att behöva skanna av miljön så att den var fri från föremål som skulle kunna kastas eller användas till något negativt. Jag kände att jag KAN, jag VILL och jag SKA bryta upp. Det finns inget annat alternativ om jag vill leva livet. Så den sommaren så tog jag steget mot att vända mitt liv i en annan riktning. Jag påbörjade resan att försöka hitta tillbaka till vem är jag, vad gillar jag att göra, vad hade jag för intressen i mina tonår som jag mådde bra av, hur ville JAG leva? Senare under processen har jag fått reflekterat över frågor som vad är riktig kärlek? Hur ser en sund relation ut? Vilket beteende är ok att man har mot varandra i en relation både mellan partners men också gentemot sina barn? Och vet ni, jag har börjat hitta svar på de frågorna. Jag har fått ny erfarenhet av sund och respektfull kärlek och relation. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva det. Jag har fått uppleva det positiva i när ens barn mår bättre, lärt mig uppskatta stunder som en härlig måltid tillsammans på kvällen. Jag har hittat tillbaka till mina gamla intressen men också nya knasiga som kallbaden och att äta massor av animalisk mat : ) Det jag vill säga med det här inlägget är att det går att resa sig. Det GÅR att hitta nya vägar och riktningar i livet, även om du är långt ner på botten. Och det går att hitta nya sätt att leva på även om du inte hamnat hela vägen längst ner i mörkret utan kanske känner andra viskningar från kroppen och själen att något är fel. Du kanske inte alls vill jobba på bank tex. du kanske vill bli florist eller musiker? Du kanske inte mår bra av att leva i den relationen du lever i nu? Att våga ställa sig de jobbiga frågorna kommer ta oss framåt. För det går att finna kärlek, välmående och respekt. Kram Helena Sista veckan har jag reflekterat mycket kring kroppsbild och ideal. När jag är inne på sociala medier och scrollar genom olika hälsokonton så slås jag av många bilder med före och efter foton på framförallt kvinnor. Ofta är den första bilden på en nedstämd överviktig/kraftig person och på bilden efter syns en kvinna leendes med helt platt mage gärna med musklerna synliga och en lean kroppsbild.
Många av dessa har sedan skolat om sig till att försöka hjälpa andra med viktnedgång vilket är fint på många sätt. Det står ofta också att du kan äta något sött på helgen och kosten de pratar om innehåller ofta inflammatoriska livsmedel och går ofta ut på ett reducerat kaloriintag. Men vad gör dessa bilder med vår egen kroppsbild. Är det platt mage och viktnedgång som är det viktigaste? Det kan bli en prestationshets kring det som inte är sund. För att det ska kunna bli hållbart och något som varar tror jag man behöver hitta en bra livsstil för hela människan som jag tidigare skrivit om. När det blir en prestation så byggs förväntningarna upp inom en själv och lyckas man inte då är det lätt att en känsla av misslyckande uppstår. Jag kom på mig själv att stå framför spegeln häromdagen efter att ha varit inne på ett stort hälsokonto med många före och efter bilder. Det jag kände var hopplöshet över hur min kropp såg ut, varför min mage inte var platt, varför jag fortfarande 9 år efter att ha fött barn hade lite överskottshud på magen. Jag kände att det spelar ingen roll hur bra jag äter och tränar jag blir ändå inte smalare. Jag tror att jag inte är ensam om dessa känslor men de känslorna går att styras om med tankens kraft. Att hitta ett annat mindset. Jag äter inte animaliska livssmedel för att gå ner i vikt. Jag äter det för att jag mår bättre av det. Jag har mina former, höfter, rumpa, en mage som har burit 4 underbara barn. Tankar som att min kropp är fantastisk, stark, vacker och strålande måste få ta plats. Även om man har en övervikt och faktiskt behöver gå ner i vikt för sin hälsas skull tror jag dessa tankar är minst lika viktiga. Det gäller att hitta sin egen väg till hälsa. En livsstil som man kan må bra av. Jag använder mig av kylan just nu i form av kallduschar och ibland kallbad för det hjälper min ibland själsliga oro. Jag mediterar då och då för att hitta ett inre lugn. Jag försöker hitta nya vägar inom yrkeslivet som kan leda till att jobba med det jag verkligen vill. Ibland får ett område ta mer fokus en stund men utan press eller prestation. Att hitta en riktning framåt och samtidigt våga vara här och nu och känna in. Så till alla ni därute som kämpar med dåligt kroppsbild övervikt eller ej använt tankens kraft för att styra om känslorna. Försök hitta en balans både genom att göra det du verkligen vill genom målsättning men samtidigt komma ihåg att boosta dig längs vägen med positiva tankar som kan hjälpa dig. Vi är amazing! Kram Helena |
Författare
Helena Quist, barnmorska Arkiv
November 2022
Kategorier
Alla
|
Vi är inga läkare och utger oss inte för att kunna bota något. Har du åkommor eller sjukdomar som behöver bedömas av vården så vänd dig till en vårdinrättnig. Lider du av självmordstankar/självmordsplaner vänligen vänd dig till närmaste psykiatriakut.
©2022 Naturalliving.nu av Helena Quist & Michael Hofmeijer