Har du upplevt känslan av att du lever med en filt över dig. En filt som är så tung att du inte får av dig den. En filt som täcker över allt du står för, tror på, dina intressen, din själ? Har du upplevt känslan av att känna dig maktlös, fast i en relation du inte mår bra av, fast i ett liv där du inte lever?

Jag har upplevt det. Jag levde under många år i en destruktiv relation som inte var bra. Jag levde på ett sätt som inte stod för det jag egentligen tror på. När jag gick i gymnasiet så var jag en sprudlande livsglad tjej. Jag gick det som då kallades samhällsprogrammet då jag inte stod på mig tillräckligt i min önskan om att gå ett program med estetisk inriktning. Men jag pysslade med min teater och sång vid sidan av. Jag hade drömmar om att deisgna kläder med mer gammeldags look och var väldigt intresserad av hur man levde förr och örtmedicin.
Jag hade en förkärlek till gamla sjuksköterskeböcker från 60-talet och blev sugen på sjuksköterskeyrket. Jag hade en drömbild av min framtida man och hur en relation skulle vara. Såg framför mig många barn och mycket romantik.
När jag gick ut gymnasiet prövade jag mina vingar i London som nanny men vantrivdes pga mycket ensamhet och välbärgade människor som inte visste hur man satte på en diskmaskin.. Så det blev en utbildning till sjuksköterska istället.
Väl där träffade jag min ex make. Vi levde som sagt under många år tillsammans och hamnade i destruktiva mönster utan att märka det. Jag reflekterade inte över det då för jag hade inte någon annan erfarenhet av en relation. Jag visste inget annat och troligtvis inte han heller. När andra familjemedlemmar år efter år pratade om att jag borde lämna relationen så förstod jag inte vad de menade. Eller så gjorde jag det men vågade inte se. Vågade inte stanna upp och lyssna på det min själ viskade om under många år.

Ibland kan jag fastna i tankemönster med känslor av bitterhet, skam och skuld. Att älta varför jag stannade? Varför tog jag mig inte ur det och lyssnade på min själ som viskade? Alla konsekvenser som sedan följde inom vår familj var så hemska och har satt djupa sår i våra själar.

Men jag har lärt mig nu att blicka framåt. Jag har slängt av mig den där tunga filten. Skalat av lager för lager. Börjar hitta tillbaka till den tjejen med livslusten och drömmar som jag var innan jag inledde min långa relation. Jag och Michael pratade häromdagen om just detta och vilka intressen man har och hur man kan leva på ett sätt som förverkligar dem. Vi pratade om våra videos som vi gör med matlagning. Om hur jag gillar och stå framför kameran och hur roligt det är att skapa nya rätter med så få ingredienser. Han påminde mig om att det var ju det jag gjorde under min högstadietid med min gamla kompis Caroline. Då spelade vi en rad filmer med varierande teman ( inte om matlagning direkt utan snarare om romantik, skräck och draman 😂) och många olika utklädnader och vi hade så kul! Och poletten föll ner för mig varför jag gillar det!
Samma känsla får jag när jag odlar och pysslar med blommor, det där pirret av förväntan, nöjdhet och välbehag. Eller när jag sjunger och vågar slappna av i det- utan press.

Nuförtiden behöver jag lyssna på mitt inre för att må bra. Jag kan inte leva på det sättet som jag gjorde tidigare. Jag skulle bli en grå varelse igen, utan syfte och utan mål. Jag har drömmar, formulerar mål med vad jag vill och har riktningen framåt. Oavsett vad någon annan tycker så går jag nu min väg. en väg som är sann mot mig själv.
Jag tror jag blir en bättre människa av att leva så, det är inte alltid så lätt för mina barn och se hur deras mamma har förändrats och bytt livsstil. Men jag tror att en dag kommer de förstå att jag var tvungen att bryta upp, flytta bort, förändra min livsstil för att överleva som människa. Att jag kan leva utefter mina egna värderingar och inte någon annans.
Att jag äntligen får uppleva en relation medömsesidig respekt och riktig kärlek är jag otroligt tacksam för.

​Kram Helena

Jag stöter ofta på människor som fastnat i destruktiva mönster. Som fastnat i någon form av ekorrhjul. Känslor som uppgivenhet, hopplöshet, nedstämdhet etc är vanligt.

Det jag ofta hör är att ” det är så här det är” ” jag kan inte göra något åt det” eller ” jag får acceptera att jag väger så här mycket” osv. En känsla av maktlöshet möter jag ofta.

Men det går att göra saker, det går att påverka. Du kan förändra din livssituation, din hälsa, din vikt, din sömn, ditt psykiska mående och i vissa fall minska symtom från tillstånd som är kroniska oavsett om andra människor sagt att du inte kan göra något.

Du kan! Men du behöver jobba med olika delar. Att bara pressa sig med att motionera och inte ändra kosten tex blir oftast inte hållbart.
Eller att bara ändra kosten men fortsätta leva i en osund relation blir inte heller bra.

Alla delar behöver vara med.

Maten, sömnen, rörelse, själen.

Det finns ingen quickfix men du kan alltid påverka och förändra.
Den makten har du! Ta små steg som leder dig bort från ohälsa.

Kram🙏❤️
Helena